|
|
Hemmaarenan denna gång var Björkängshallen i Huddinge. Avd. 08 samlades innan på Bally James Duff och "Nr 40" (iförd den berömda tröjan...) hade gjort ett bra jobb för på puben var det ett tjugotal Tikare närvarande när jag anlände. Efter förevisning av flaggan och lite Guiness var det så avfärd till Huddinge, en plats så avlägsen att dom ej har T-bana. Istället fick vi åka pendel till Stuvsta samt därefter buss, vilken uppenbarligen gick igenom samtliga de södra förorternas industriområden samt även hann med en sväng till Norrtull innan vi nådde hallen. De övriga medpassagerarna var mycket fascinerade av den skara som klev på. Om det var för att samtliga var norrlänningar eller för att vi frivilligt åkte för att se Huddinge framgick dock ej...
Väl framme vid hallen sammanstrålade vi med c:a 85 supportrar från Timrå samt även ett antal som lyckats hitta hallen på egen hand. Även Guldvipporna var på plats (även om vissa tvingades varaHuddinge-supportrar...) Till alla ovanståendes glädje fick våra hjältar en kanonstart i matchen.
8.52 in i 1:a perioden gjorde Gerhardsson 3-0 och vi var många som nu fick behagliga associationer till en match i Grums för några veckor sedan... Frågan var ej om Timrå skulle vinna utan med hur många mål. Jämförelsen med Grumsmatchen dog dock hastigt då Huddinge kunde reducera först till 1-3, 2-3 samt slutligen genom Jerry Friman (av alla...) slå in 3-3 pucken två minuter innan paus.
Den andra perioden var mest tråkigt ställningskrig på isen och milt kaos på läktaren. Om det berodde på akustiken eller att många hjältar från det glada 70-talet dykt upp låter jag vara osagt. Dock hände det titt som tätt att nästan hela klacken sjöng en sång medan ett tiotal sjöng något helt annat , eller förvisso samma men lite efter så att det blev rätt så förvirrande att då stå mittemellan. Genom en heroisk insats av slagverksektionen lyckades vi oftast hamna på rätt köl även om det från andra sidan ibland måste ha låtit rätt lustigt (tur att Guldvipporna var där och distraherade publiken...).
Allt ovanstående var dock borta den tredje perioden. Plötsligt var det som om hela klacken kollektivt skärpte sig. Det som tidigare var osynkroniserat var nu, som mina musikervänner skulle uttryckt sig, "snor-tight". Känslan när c:a 130 supportrar exakt samtidigt vrålar "T" är rätt härlig... Även på isen skärpte man till sig. 2.31 in på tredje perioden gjorde Anders Nilsson 4-3 och man började nu ana att det måhända var möjligt att få med sig två poäng i bagaget. Trots powerplay i totalt 6 minuter kunde nämligen ej Huddinge göra mål. När istället Timrå fick chansen med 5 minuter kvar var det ingen diskussion. 5-3 av Andreas Carlsson och matchen var avgjord. De sista minutrarna var en transportsträcka med oavbruten samba som övergick till "Segern är vår" och den avslutande "Vi älskar Timrå" tillsammans med laget.
Efteråt var det dock som om ingen ville gå hem så efter att Peo, Bulla och Jocke (som satt på läktaren) fått vinka fortsatte samban och det är nu det festliga inträffar. Att ensemblen på opera eller teater kommer in en gång till för att ta emot publikens ovationer är vardagsmat. När hände det dock att detta inträffade på ishockey, att spelare som hunnit få av sig delar av utrustningen åker ut på isen igen för att hyllas av supportrarna? Jo, under en allsvensk match i Björkängshallen 1998-01-21.
Efter matchen var det så återigen dags för en rundtur till Stuvsta och därefter pendel innan man åter var på civiliserad mark. Snart är det dock igen för hemmamatch med pendeltåg, denna gång styr vi färden mot Märsta och Pinbackshallen 980211.
Väl mött på Bally James Duff innan!
RVHD